10:1 AB Lemunda Sandstensbrott 

När man studerar tidigare industriell verksamhet i vår hemkommun, kan man ej undgå att lägga märke till verksamheten vid Lemunda Sandstensbrott, som har mycket gamla anor. På 1600‑talet, då familjen Rotkirch och senare familjen Åkerblad ägde marken där stenbrytningen startade, på vad som i dag kallas Näs udde och är beläget i dåvarande Västra Ny socken, tillverkades under många år kvarnstenar och slipstenar. 

Då dåvarande ägarinnan till Lemunda gård, doktorinnan Stånggren, såg det ekonomiska utbytet av brytningen vid Näs udde, beordrade hon sin förvaltare, Anders Petter Olofsson, att undersöka möjligheterna till stenbrytning även på Lemunda gårds mark. Denne Anders Petter Olofsson, som efter doktorinnan Stånggrens död köpte Lemunda gård, Näs gård samt Grönlunds gård, visade sig vara en mycket driftig man och startade stenbrytning på den plats där Lemundaverken är beläget. 

Då kvaliteten på råvaran var överlägsen stenen på Näs udde, konkurrerades denna verksamhet snart ut och stora investeringar på Lemundasidan gjordes. Ar 1870, då ca 50 man arbetade vid företaget, bildades aktiebolaget Lemunda Sandstenshrott. Den första stora investering som gjordes var inköpet av ångfartyget Lemunda, som i många år fraktade kvarn och slipsten till Ryssland, Finland och flera länder. Senare inköptes tre andra fartyg, nämligen Elvira (160 ton), Fanny (100 ton) och Valkyrian (60 ton). Dessa skulle i många år frakta sand och sten till olika hamnar, såväl inom som utom landet. Skutorna blev olönsamma när långtradartrafiken började. De såldes då till olika köpare. Elvira skulle senare förlisa utanför norrlandskusten. 

Företagets storhetstid varade fram till början av 50‑talet och hade som mest ett 80‑tal anställda. I dag har såväl gårdarna som stenindustrin sålts till nya ägare. De anställdas antal är 6‑7 man som i huvudsak sysslar med tillverkning av specialsand. 

Sammanfattningsvis kan sägas att verksamheten vid Lemurnda Sandstensbrott skapat många arbetstillfällen och aktiverat en hel bygd, men priset för detta var mycket högt då en stenarbetare sällan blev äldre än 50 år. Orsaken till detta var att sandstenen innehåller stora mängder kiselsyra som i sin tur orsakar silikos (stendammlunga), vilket alltid leder till en för tidig död bland arbetarna. Frånsett detta måste man vid en tillbakablick konstatera att Lemunda var en ort med mycket livaktig facklig och politiskt intresse där ungdomarna, rent ideellt, byggde både en egen folkpark och en egen idrottsanläggning, utan ett öre i ekonomisk hjälp.